Boken heter Familjens Projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten.
Det är en bra bok, men en bok som jag inte vet om jag ska skratta eller gråta när jag läser. Det är smärtsamt att på riktigt tänka på det som jag vet hur väl som helst, men som jag accepterat. Det handlar om jämställdhet. Och jag erkänner. Jag och min man lever inte det minsta jämställt. Men vi har på något sätt gjort det valet. Han arbetar mycket utanför hemmet och drar in merparten av stålarna. Jag kan arbeta som konsthantverkare och har samtidigt huvudansvaret för allt med hus, hem, familj och barn. Det är ett liv som fungerar, men jag har insett att min största affärsplan med mitt företag inte är att tjäna si och så mycket pengar. Min främsta affärsplan är att få livet att gå ihop. Att hinna LEVA! För det är enklare sagt och gjort när man springer omkring i det här ekorrhjulet. Och min man han springer också för fullt, men i sitt jobbhjul.
*
Men när jag läser den här boken så inser jag också att det förmodligen vore så att jag skulle vara Familjens Projektledare även om jag hade ett "vanligt" arbete. Och det är det som är lite jobbigt. Känns som om det här samhället har ett JÄKLA systemfel. Kvinnor i tidigare generationer och i min är på något sätt uppfostrade att sopa banan. Jag kan liksom inbilla mig att jag ska vara lite mer jämställd än min mammas generation och försöker göra små "uppror" (jag stryker inte min mans skjortor, jag syr inte i hans tappade knappar, jag sorterar inte ihop hans tvättade sockor två och två mm- och då tycker äldre kvinnor i min närhet att det är KONSTIGT att jag INTE gör de sakerna), men mina "uppror" känns ju patetiska. Kanske är det bara så att utvecklingen mot jämställdhet går framåt, men väldigt väldigt långsamt. Det gör mig glad att läsa exempelvis bloggaren Underbara Clara som är sisådär 15 år yngre än mig och som verkar leva mer jämställt. Och jag lovar mig själv att komma ihåg att uppfostra mina barn så lika det går. Att ställa samma krav på mina flickor och min pojke (men vet med mig att jag inte alltid gör det - ska skärpa mig!) För jag vill inte att mina döttrar ska ärva arbetet som deras blivande familjers projektledare.
*
Gunilla Bergensten som skrivit boken Familjens Projektledare säger upp sig kommer inte med någon lösning och inser på något sätt som jag att vi tillhör en "förlorad generation". (Eller så är det aldrig försent, men det är inget man förändrar på en dag) Men vi kan se framåt. För att samhället i stort ska bli mer jämställt så måste vi uppfostra våra flickor att kunna vara precis lika lata som pojkarna. Att ställa lika krav på vad de kan göra hemma och vilka saker de kan ansvara för. För om kvinnors hjärnor ska vara belastade med ALLT det som rör familjelogistiken och ha det grundläggande ansvaret för det så är det inte konstigt att kvinnor har mindre ledande positioner och mindre makt i samhället.
*
*
Jag gjorde för något år sedan två tavlor då jag funderade över detta med att vara en duktig flicka. Allt som oftast så är jag så jäkla duktig, så jag är rädd att det kommer att ta livet av mig en vacker dag. Men jag jobbar på det. Att vara mindre duktig ibland. I den nedre tavlan som heter Ingen duktig flicka, så myllrar det av färg under den virkade duken. Allt det som är därinne arbetar för att spränga sig ut. VARNING!
About being the one in the family that make everything go around. With planing , cleaning, washing ...And about not being the good girl, to not be the girl that do her duty all the time.
