Boken heter Familjens Projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten.
Det är en bra bok, men en bok som jag inte vet om jag ska skratta eller gråta när jag läser. Det är smärtsamt att på riktigt tänka på det som jag vet hur väl som helst, men som jag accepterat. Det handlar om jämställdhet. Och jag erkänner. Jag och min man lever inte det minsta jämställt. Men vi har på något sätt gjort det valet. Han arbetar mycket utanför hemmet och drar in merparten av stålarna. Jag kan arbeta som konsthantverkare och har samtidigt huvudansvaret för allt med hus, hem, familj och barn. Det är ett liv som fungerar, men jag har insett att min största affärsplan med mitt företag inte är att tjäna si och så mycket pengar. Min främsta affärsplan är att få livet att gå ihop. Att hinna LEVA! För det är enklare sagt och gjort när man springer omkring i det här ekorrhjulet. Och min man han springer också för fullt, men i sitt jobbhjul.
*
Men när jag läser den här boken så inser jag också att det förmodligen vore så att jag skulle vara Familjens Projektledare även om jag hade ett "vanligt" arbete. Och det är det som är lite jobbigt. Känns som om det här samhället har ett JÄKLA systemfel. Kvinnor i tidigare generationer och i min är på något sätt uppfostrade att sopa banan. Jag kan liksom inbilla mig att jag ska vara lite mer jämställd än min mammas generation och försöker göra små "uppror" (jag stryker inte min mans skjortor, jag syr inte i hans tappade knappar, jag sorterar inte ihop hans tvättade sockor två och två mm- och då tycker äldre kvinnor i min närhet att det är KONSTIGT att jag INTE gör de sakerna), men mina "uppror" känns ju patetiska. Kanske är det bara så att utvecklingen mot jämställdhet går framåt, men väldigt väldigt långsamt. Det gör mig glad att läsa exempelvis bloggaren Underbara Clara som är sisådär 15 år yngre än mig och som verkar leva mer jämställt. Och jag lovar mig själv att komma ihåg att uppfostra mina barn så lika det går. Att ställa samma krav på mina flickor och min pojke (men vet med mig att jag inte alltid gör det - ska skärpa mig!) För jag vill inte att mina döttrar ska ärva arbetet som deras blivande familjers projektledare.
*
Gunilla Bergensten som skrivit boken Familjens Projektledare säger upp sig kommer inte med någon lösning och inser på något sätt som jag att vi tillhör en "förlorad generation". (Eller så är det aldrig försent, men det är inget man förändrar på en dag) Men vi kan se framåt. För att samhället i stort ska bli mer jämställt så måste vi uppfostra våra flickor att kunna vara precis lika lata som pojkarna. Att ställa lika krav på vad de kan göra hemma och vilka saker de kan ansvara för. För om kvinnors hjärnor ska vara belastade med ALLT det som rör familjelogistiken och ha det grundläggande ansvaret för det så är det inte konstigt att kvinnor har mindre ledande positioner och mindre makt i samhället.
*
*
Jag gjorde för något år sedan två tavlor då jag funderade över detta med att vara en duktig flicka. Allt som oftast så är jag så jäkla duktig, så jag är rädd att det kommer att ta livet av mig en vacker dag. Men jag jobbar på det. Att vara mindre duktig ibland. I den nedre tavlan som heter Ingen duktig flicka, så myllrar det av färg under den virkade duken. Allt det som är därinne arbetar för att spränga sig ut. VARNING!
About being the one in the family that make everything go around. With planing , cleaning, washing ...And about not being the good girl, to not be the girl that do her duty all the time.
27 kommentarer:
kjenner igjen meg, med full jobb og prosjektleder på hjemmebane, har jeg møtt veggen og er sykmeldt for ett åpr:( Jeg er 53 år, så det holdt lenge:) Ikke bra, men håper at jenta vår ikke går i samme fella og blir som meg:)
Klem fra Trine:)
Det var et rigtig spændende indlæg !!
Hei-hei!
Håper din påske var fin også! I Norge feires ikke Valborg, men jeg er vant til det fordi vi familien har en meget god venn som er svensk, så i barndommen har jeg vært vant til å feire Valborgsmessafton og det var veldig stas. Min mor og far gjør det fortsatt sammen med nevnte venn. :) Håper dere får en god feiring!
Viktig innlegg du har i dag. KJenner meg igjen. Det blir nok jeg som er prosjektleder her, ja, mest fordi min mann ikke "ser" det. Han gjør sin del av husarbeid og er ikke vanskelig å be, men oversikten er det jeg som har og jeg har nok innsett at det kommer til å fortsette sånn. Det er gledelig at jeg ser fremgang hos ham siden vi ble i lag for snart tre år siden. Nå jobber han med eksamen og jeg fant ut at jeg kan gjøre litt ekstra her, da, så det blir koselig for oss begge, så får han ta i litt ekstra når vi blir foreldre i sommer. Heldigvis har vi en fin dialog og vi utfyller hverandre på så mange vis. Han har blitt mer praktisk og jeg gir litt mer "bæng". :)
Når det er sagt - og dette gjelder alle som velger å jobbe deltid eller velger lavere inntekt av en eller annen grunn - bare husk å ta med i vurderingen at det har følger for din fremtidige pensjonsutbetaling! Spar penger til pensjonisttilværelsen, slik at du også kan nyte den (selv om den ligger langt fremme)!
God helg, god Valborg og god 1.mai!
Klem fra Solrosa
Det här var riktigt intressant! Och samtidigt skrämmande men inte ett dugg förvånande!
Det behövs nog lite annat tänk från oss kvinnor än att nöja oss med att klä gossarna i rosa och kalla ungarna för HEN (något som jag är allergisk emot!)
En underbar ego-valborg önskar jag dig! ;)
Ps. Kul att du oxå gillar gamla nostalgiska saker :)
Bra skrivet!
jag tror dessutom att våra män inte har en aning om HUR mycket arbete peojektledandet egentligen innebär...
Jag läste boken för ett tag sedan och jag var arg. Kvinnan bara gnällde och gnällde. Hon gnällde på hur hon hade det och när mannen väl gjorde något så var hon missnöjd med HUR han hade gjort. Hennes sätt att ta hand om familjen var det enda tänkbara, fungerande. Så är det inte. Jag är nog lite kaxig när jag säger att vi kvinnor får skylla oss själva för vår situation i hemmet. Vå låter inte mannen hålla i våra nyfödda barn för "de kan ju inte". Vi låter dem inte städa eller laga mat för de gör det fel det också. Några år senare upptäcker man att ojdå, vi är typ projektledare.
I min familj fördelar vi ansvaret efter vad vi tycker vi är bra på. Magnus tar hand om det praktiska, tekniska /bilen, våra cyklar, alla kontakter, laga hål i väggen, typ/. Jag har hittills lagat mat och tagit hand om hemmet för det passade mig bra. Jag struntade totalt i vinterdäck, besiktning och trasiga prylar. Numera jobbar jag då får han ta över mina sysslor. Han lagar maten, till ex. Om du bara visste hur jag ville kommentera hans mat men jag fick hålla klaffen. Han har trots allt GJORT det, fixat mat och dukat upp.
Vi, kvinnor, väljer oftast att spela martyrer, stöna och sucka när vi är missnöjda med mannens instatser. Och vi hoppas att de kan förstå oss. Dessvärre gör dem inte det. Ett rakt och öppet samtal och acceptans att mannen kan faktiskt fixa det mesta, även om de gör det på sitt alldeles egna sätt.
Håller med en föregående talare - det här var ett riktigt spännande inlägg.
Själv har jag nog faktiskt sagt upp mig. Åtminstone vad gäller nästan alla delprojekt. Det är skönt men kräver att man får acceptera och leva med känslan av att "folk" sannolikt tycker att man är en lat och "dålig" kvinna. Och att jag faktiskt själv tycker det ganska ofta. För mitt sinne har givetvis inte undankommit samhällets påverkan på något sätt och vis.
Det faller sig ju så naturligt och när gubben försöker så blir man ändå inte nöjd med resultatet... vi gräver våra egna gropar. Jag har valt att acceptera läget, huvudregeln här hemma är att ingen sitter på rumpan medans den andre sliter. Lata oss gör vi tillsammans :)
Livets stora gåta, skratta, gråta eller förlåta?
Gillade verkligen dina tavlor :)
Anna: Men att säga att det är så enkelt att vi får skylla oss själva är ju som om männen inte har något eget driv eller vilja. Jag tror allra mest på att vi kvinnor har det så djupt i vår uppfostran att ta hand om och ordna så att det är ett mönster som är svårt att bryta. Och när männen ser att vi ordnar det, så behöver ju inte de.
Jag tror också att det i många hem är fört många öppna och raka samtal, men där man ändå inte möts där det gäller tiden man lägger ner på olika sysslor, just för att man inte vet exakt vad den andra personen gör och inte gör. Men så länge man är nöjd med ansvarsfördelning mm så är det ju inget problem.
Jag tycker också att ta hand om hemmet - rollen har vi i våra gener. Tittar man på hur livet i till ex urstammar ser ut då är det bara att konstatera att det är kvinnor som tar hand om familjen, maten osv medan männen jagar och krigar. Men jag har sett så många gånger kvinnor som säger att deras män odugliga, att de inte klarar av det ena och det andra så jag förstår att männen lägger av. Om någon skulle klaga på det jag gör så skulle jag också ge upp och tycka "då får du fixa det själv". Jag vet att jag generaliserar och att det finns många familjer där män tar för givet att kvinnor ska sköta om hemmet. Då går det inte ens att föra något samtal alls. Men alla män är inte sådana, många har haft viljan att hjälpa till.
Jag tar till ex för givet att Magnus ska fixa bilen (som går sönder jämt). Jag kan inte sådant och har ingen lust att lära mig heller. Han och andra män skulle faktiskt kunna göra upprör och klaga på att nuförtiden tar kvinnorna för givet sådant. Men det gör han inte för båda två är vi medvetna om vad som passar oss.
Hej min vän! Ja jag bara nickar och instämmer...Minns när jag en gång sa till min fd man att "Tänk om jag dog, hur skulle du då veta vilken storlek på kläderna barnen har?" varpå han svarade:"Men det är väl det minsta problemet?". Ja, nu lever jag ju, men vi lever ju inte tillsammans längre och allt som oftast känner jag att jag fortfarande har ett behov av kontroll! Är gympakläderna packade? Hostmedicinen med? Och hur ofta byter de egentligen sängkläder? Tror det är en instinkt som vi kvinnor faktiskt har, vissa mer än andra - på gott och ont. Det viktiga är ändå att man pratar om det här och att man respekterar och värdesätter det som den andra gör. Det är grunden för allt! Sen vem som gör vad, det är ju inte så noga. Nu har jag blivit bättre på att tillgodose mina egna behov, investera i mig själv så att säga. Ingen karl är ju "duktig" bara för att han diskar, det är ju en självklarhet.
Ha en bra valborgskväll & forsätt du med dina små "revolutioner" :D
Vilket intressant inlägg! Jag lever ju i stor del som du förutom barnen. Och visst är det så att man inte är fullt så jämnställd som man önskade. Däremot så hjälps vi ofta åt med städet på helgen och maken hackar grönsaker till middagen på helgen.
Men huvudansvaret på mat, inhandling och städ ligger hos mig. SOm jag brukar säga: är du ledig så är du ledig när jag är ledig så fixar jag allt i hemmet gällande mat osv. Inte så rättvist egentligen.
Man måste nog jobba stenhårt på att få till förändring. Typ byta sysslor varannan vecka.
Hej! Jag har också läst boken och tyckte den var bra och lite upprörande. Vill bara säga att det där med att vi kvinnor ska ha i generna att ta hand om hemmet, städa mm inte kan stämma, för jag är kvinna och har inte alls drabbats av några såna böjningar. Det har nog helt klart kulturella orsaker. Män saknar ju inte förmåga att planera och hålla flera bollar i luften, på jobbet. Men våra inlärda roller säger oss att han kan släppa allt när han kommer innanför dörren till hemmet.
Tänkvärda tankar.Det som jag framför allt tänker är hur vi i samhället värderar olika arbetsuppgifter. Det som genererar pengar får ofta högre status emedan utan de oavlönade uppgifterna skulle samhället inte fungera. Vi behöver lägga in de oavlönade uppgifterna i vår BNP på något sätt, uppvärdera det som många kvinnor gör, göra det synligt så som du gör när du skriver om det. Jag har inte läst boken, men hört talas om den.Hos oss är vi projektledare för olika saker. Vi kompletterar varandra. Vi lever ganska jämställt. Min man lämnade näringslivet och omskolade sig till sjuksköterska för cirka 10 år sedan. Jag tror utbildningen och hans arbetsuppgifter har präglat hans värderingar en hel del.
maria ♥
fantastiskt bra inlägg :)
jag både stryker fem vita skjortor varje vecka, parar ihop strumpor och viker kalsonger - and i like it.
vi har delat upp oss på det vi gillar och kan. jag skulle t ex aldrig klippa en gräsmatta eller skotta snö.
C jobbar mer än heltid och drar in mest pengar och vi(jag) har det hur bra som helst. sedan vi bildade familj har jag både egen bil och har råd att gå till tandläkaren regelbundet. det var inga självklarheter tidigare i mitt liv!
jag tror vi curlar varann litegrann och det är väldigt trivsamt. men hur vi serverar våra könsroller inför flickorna har jag ingen aning om. det skiter jag i faktiskt. ena dotter är helst med pappan och gräver, snickrar, skruvar på traktorn OCH lagar mat med mig OCH älskar smink samt kläder & mode. andra dottern målar, ritar, dansar, lyssnar på musik. gillar inte att "jobba & röja". fashonistor båda två.
så hur det blir och hur man gör...
finns det något enda sätt som är det ultimata?
ps! ta det här med pappa-ledighet... ingen självklarhet för alla arbetsgivare... bara en sån sak! = systemfel!
kraaam maria och ha en skön valborg :)
än en gång tack för bra inlägg//
Hej Maria! Jag läste boken i somras och är rädd för att jag nöter bort bokstäverna i tangentbordet om jag hoppar in i diskussionen, så jag säger bara: en tänkvärd bok. På många sätt.
Och nu är jag sen med att svara angående teckningsutmaningen, men reglerna är enkla. En frivillig värd väljer ett ämne, presenterar det i början av veckan. Alla som vill vara med svarar med en kommentar hos värden och anmäler att man vill delta. Lördag/söndag gör man ett inlägg pp sin blogg på temat. Från början var det bara teckningar men det har utvidgats till valfri konstnärlig teknik (vilket blivit otroligt skiftande och spännande). Och värden länkar då till alla deltagarna i sitt inlägg, samt ansvarar för att presentera vem som blir värd för veckan som följer.
Typ så enkelt! :)
Och när jag skriver ordet 'pp' så menar jag ordet 'på' :)
Det behöver ju inte vara fel att vara projektledare heller... Jag är "projektig" av mig på jobbet också och mitt jobb är klart mansdominerat. Det kan ju ha att göra med hur man är som person också, inte bara manligt kontra kvinnligt. Om man trivs med uppdelningen av arbetet hemma, spelar det ju egentligen ingen roll om det är manligt eller kvinnligt uppdelat.
Vi har olika uppdelning hemma i stan och i rucklet. Idag släpade vi (läs: J) hem 400 liter jord och då sköter jag gladeligen mat och disk. Jag hade inte orkat få upp all jord från från båten till stugan så jag är väldigt glad att J är "manlig" och tar grovjobbet. Hemma i stan delar vi upp sakerna ganska jämnt. Där finns det ingen praktisk anledning till att jag ska tvätta eller laga mat.
Som sagt: Bara bägge parter är nöjda så spelar det ingen roll, men för eventuella barn kommer jag visa att kvinnor kan också borra och bygga medan männen lagar mat. Men det blir en senare grej... :)
Hoppas att du har fått ledigt från PL:andet och har en fin valborgshelg!
Tänkvärt! Gillar tavlorna!
Vilket intressant inlägg, har också hört talas om den där boken men inte läst den än. Jag är övertygad om att vi måste sträva mot jämlikhet för att samhället ska fungera långsiktigt men frågan är bara hur vi ska nå dit. Jag blir förbannad när jag hör kvinnor som inte vill var feminister, jag blir också arg av inställningen att det är okej om män gör hushållssysslor sämre än kvinnor och att det är bara att gilla läget om man ska slippa att göra allt själv. Om kvinnor klarar av att diska så att det blir rent eller laga god mat varför skulle inte en man klara det? Alla hushållssysslor är dessutom inte roliga men någon måste ju liksom göra det ändå.
Man hör ofta argumentet att par har delat upp sysslorna efter "vad var och en är bra på", vilket i stort sett alltid innebär att kvinnan sköter matlagning, disk, städning och andra hushållssysslor och mannen ansvarar för bilen, gräsklippning, att laga saker som går sönder etc. Risken med en sådan uppdelning, som jag ser det, är att kvinnan i sådana fall oftast tar hela eller en betydligt större del av sådant som måste göras _varje dag_, och så hamnar man i alla fall i en snedfördelning av arbete och ansvar för hemmet.
Och ärligt talat, så jäkla svårt är det inte att vare sig tvätta, byta däck, dammsuga eller klippa gräs. Tror man det så underskattar man både sig själv och sin partner, tycker jag.
I övrigt ber jag att få citera den kloka kvinna ovan som skrev nåt i stil med att jag ger mig inte in i den här diskussionen eftersom jag då riskerar att slita ut tangenterna. :)
Viktigt inlägg. Jag har inte läst boken, men läste Skriet från kärnfamiljen förra året, som väl hör till samma fack. Jag var helt uppfylld av den då den tog upp så viktiga saker. Borde vara obligatorisk på föräldrautbildningar mm. En sammanfattning finns här: http://skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com/2009/08/suveran-sammanfattning.html
Men det är ju inte så enkelt alla gånger att leva jämställt, det vet jag. Det är så lätt att hamna sina roller och nog är det mycket av bekvämlighet. Och i ert fall är det ett livsval att du kan få jobba med det du älskar. Och det kan ju inte vara så enkelt för din man att bara byta till ett jobb med normala arbetstider och inga resor. Det är ju viktigt att vara medveten om problematiken och att den ene inte går omkring och är missnöjd och frustrerad över arbetsfördelningen.
Älskar detta inlägg!
Jag har läst boken och jag är också, precis som du, familjens projektledare. Jag sa inte upp mig efter att ha läst boken men den finns med mig i bakhuvudet då och då.
Jag försöker verkligen uppfostra barnen lika men gör förmodligen inte det ändå. Jag brukar säga "lyckliga den tjej som får vår son på kroken" för han har hjärtat på rätta stället, kan laga mat och städa toaletten.
Det ligger mycket i det hon skriver i boken och även i det du skriver.
Vi gör våra val och vissa saker kan jag "gilla" men jag stryker inte makens skjortor, sorterar inte ihop någons strumpor (mer än mina), brer inte någons mackor, tyckte inte att maken var "duktig" om han "passade" barnen när de var små vilket min mormor tyckte. En pappa kan inte passa sina egna barn anser jag, båda har lika stort ansvar att ta hand om dem och det är normalt, inte duktigt.
Jag kan fortsätta om detta ämnen länge... men tack för att du skrev så bra.
Kram!
Jo, egentligen är det inte var familjs problem för jag är övertygad om att så länge vi kvinnor fortsätter att ta ut majoriteten av föräldra/VAB-dagar så är vi inte bara obekväma i att vi lär föda barn utan sen vara hemma så vansinnigt länge. Detta gör oss inte mer attraktiva i arbetslivet och lönekarusellen.
Min man uppfostrades av en bestämd mor med två söner. Hennes man var av finskt ursprung och kunde "inget" hushållsarbete. Detta skulle hon ändra på om hon fick söner, och det gjorde hon.
Hos oss är det maken som syr, han som manglade när hade tillgång till sådan, han som lärde mig laga mat etc etc. Så skönt!
Vi har delat rätt lika på f-ledigheten, på pappret har han nog tagit ut fler dagar eftersom jag var hemma först och snålade på dagar. Ett tag jobbade vi båda deltid och lika mycket men sen har han gått på heltid men inte jag som dock har två jobb vid sidan om så egentligen har väl jag också heltid men bara inte på huvudjobbet.
Jag skulle aldrig gå med på att min man inte hade tagit en stor del av f-ledigheten. Som tur är hade min man heller aldrig låtit mig ta allt heller. Visst har det varit korkat ekonomiskt eftersom han tjäånar så mycket mer än mig men så mycket värt det på alla andra plan. Det kan lika gärna vara han som köper kläder, går till BVC etc med barnen.
Nej, jag har inte tillåtit mig att bli familjen projketledare och skulle aldrig vilja var det. Är nöjd med detta även om jag nog har viss huvudkoll på en del saker men å andra sidan min man på andra. De områden jag överlåter är typ byta däck, laga bil, köpa ved.
Jag hoppas och tror vi går åt det bättre för varje generation. Jag försöker bidra.
Kram/Johanna
den boken har jag faktiskt inte vågat läsa men nu känner jag verkligen att jag borde..
Jag har också länge tänkt på det där med att ha nåt eget "projekt" istället för mitt vanliga jobb. Men hur ska jag tänka då det gäller min man? Jag känner då att det är bara jag som får "leva" och han ska bara jobba.Jag får dåligt samvete av att jag då är egoist som bara myser och leker och har det bra själv! När kan mannen då leva? Hur ska jag tänka? Kram Nilla
Hej Nilla!
I vårt förhållande så är det inte så att det känns orättvist att min man jobbar med vanligt jobb och att jag arbetar mer fritt. Han gör det för att han vill och trivs med sitt jobb. Har blivit ett ge och ta för oss. Han kan ha sitt jobb för att jag arbetar som jag gör och jag kan göra det jag gör för att han har sitt jobb, så egentligen är vi båda nöjda. Vi har en deal där, men det som jag i mitt fall vill förmedla till min man är ju hur mycket jobb det faktiskt är att vara den som drar stora hemmalasset. Jag sitter ju inte och rullar tummarna. Den som arbetar mycket utanför hemmat kan ju kanske glömma bort jobbet man gör och tro att man är "ledig" när man "bara" arbetar hemma. Sanningen är ju snarare att jag nästan aldrig är ledig. Så vi arbetar ju egentligen lika mycket men på olika håll.
Skicka en kommentar